Sommaren 2006 seglade vi med familjen, förstärkt med olika vänner och bekanta i olika konstellationer på olika sträckor, rutten Göteborg, Skagen (Danmark), Farsund (Norge), Orkney (Skottland), Hebriderna (Skottland), Bangor (Nord Irland), Dublin (Irland), Scilly öarna (England), Isle of Wight (England), Dover (England), Dunqerque (Frankrike), Zeebrugge (Belgien), Harlingen (Holland), Helgoland (Tyskland), Kielkanalen (Tyskland), Kolding (Danmark), Anholt (Danmark), Göteborg. Totalt var vi borta i 10 veckor och seglade cirka 2500 sjömil. Seglingen var en löst sammanhållen eskadersegling, där ytterligare två båtar (Pegasus och Attitude) deltog, inom ramen för Svenska Kryssarklubben där vi var eskaderledare.
Under seglingen skickade vi cirka var 14:e dag ut ett resebrev till en stor mängd vänner och bekanta. Dessa kan man läsa här;
Även Pegasus skrev resebrev - dessa kan läsas här;
Några högupplösta bilder på deltagarna;
Vi låg på ena eller andra viset förtöjda eller för ankare vid de röda punkterna (totalt 33 platser). Total seglad distans är något lite mer än 2500 sjömil.
Eskadern samlades på kvällen i Skagen efter lite blandade upplevelser på vägen över av hård vind, lagom vind och vind rakt emot. Marina intog middag på en av alla resturanger nere vid hamnen för att fira att vi kom iväg - bara en dryg timma försenade ifrån planerad avgång ifrån Göteborg där ganska många var nere och vinkade av oss.
På förmiddagen avgick vi i grupp med sikte mot Farsund i Norge - cirka 140M bort. Det var varslag för svaga vindar och vridande mot väst så det var inte med stor förvåning som vi mot kvällen fick plocka ner seglen och börja motorera.
Att angöra Farsund på förmiddagen när morgondimman ligger kvar är alltid lika fantastiskt. När dimman sen lättar, den blåa himmlen kommer fram blir Farsund vackrare än någonsin. Hamnen var lika bra som vanlig, ingen hamnavgift, fri el och vatten, gratis frukostbröd och lokaltidning.
Vi tog en liggdag i Farsund för att vänta in passande vindar för vår färd över Nordsjön. En del av dagen gick åt till krabbfiske vilket gick bra så länge man inte doppade fötterna då det var ruskigt kallt i vattnet (cirka 11 grader). En annan del av dagen gick åt att handla massor av mat och stuva den ombord.
Skuttet över Nordsjön är cirka 330 M från Farsund till Orkneyöarna som var vårt mål. Prognosen talade om VNV första dygnet (nästan pinkryss), stiltje dygn två och ökande sydostvindar dag tre på upp till 14 m/s. Första dygnet stämde mycket väl med runt 8 m/s och god segling mot västsydväst.
Efter cirka 24 timmar så dog vinden ut helt enligt plan och motorn fick dras igång. På eftermiddagen nådde vi stråket med plattformar ungefär halvvägs över. De är många, mäktiga och stora.
På morgonen dag 3 så kom vinden tillbaka ifrån sydost som lovat. Den ökade konstant under dagen och när vi på eftermiddagen började närma oss Pentland Firth som är det, för sin mycket starka tidvattenström, beryktade sundetet mellan Orkney och Skottland hade vinden ökat till kuling och mer därtill. Vi kom fram till Pentland Firth på en springdag (dagen då strömmen är som absolut starkast - 12 knop som mest). Vi kom också fram just vid den tidpunkt då strömmen var som starkast emot och dessutom emot vågornas riktning vilket gör att det är fullständigt otänkbart att passera Pentland Firth oavsett vilket fartyg man kommer med. För vår del innebar det att vi fick fördriva ungefär 6 timmar på havet i väntan på att det skall bli slack (ingen ström alls). Vi gjorde ett slag mot NO och seglade halvvind norrut i tre timmar och sedan tillbaka mot SV i tre timmar. Under tiden ökade vinden till att tidvis ligga ganska konstant på över 20 m/s. Vid 23-tiden på kvällen gick vi in i Pentland Firth och sen upp mot Scapa Flow och in till hamnen Longhope på den sydostliga delen av Hoy. Hamnen visade sig vara väl upplyst, mycket skyddad och efter lite hjälp av en lokal fiskare (med världens mest obegripliga dialekt) så låg vi förtöjda vid 2-tiden i hamnen precis akter om sjöräddningsbåten. Innan sänggång så hurrades det för Thomas som fyllde 36 år den 11:e juni.
Vi tog en liggdag i Longhope för att ruska av oss Nordsjön, vandra, duscha, torka kläder, besöka den lokala pubben på kvällen och få en visning av sjöräddningsbåten. Skepparen på den var också hamnkapten. För Attitude och Pegasus var detta den första kontakten med tidvatten och de fick snabbt lära sig att kajen ibland är 6 meter hög och ibland bara 2 meter hög.
Nästa dag så tog vi oss efter lite sovmorgon i sakta mak upp mot och över Scapa Flow. Scapa Flow är troligen mest känt för att en mycket stor del av tyska nordatlantflottan sänkte sig själva däri då fredsförhandlingarna pågick. De flesta bärgades till skrot men flera ligger kvar och gör Scapa Flow till ett fantastiskt dykmål. Vi förtöjde i den nya marinan i Stromness efter att vi hade förhört oss med hamnkaptenen att den var djup nog även vid lågvatten - han lovade oss minst 3 meters vattendjup (1 meter mer än vad böckerna sa). På eftermiddagen rusade en del av eskadern iväg med taxi till Highland Park för guidning och inköp av bland annat 25-årig whiskey.
Även i Stromness tog vi en liggdag. Handling, vandring, bunkring av vatten och diesel och diverse mindre arbeten på båtarna klarades av. Skepparna på Pegasus och Attitude åkte med på en dyktur och dök på två av Scapa Flows vrak.
Nästa dag gick vi ut genom Hoy Sound med strömmen (även detta sund är känt för sin starka ström) och följde sedan Hoys västkust en bit söderut tills vi kom till stenstoden Old Man of Hoy. En cirka 140 meter hög "rauk" som man hade sagt på Gottland. Därefter satte vi kurs mot väster och ön Lewis på Yttre Hebriderna. Det vred emot under kvällen och vi valde att köra motor för att hinna fram till Lewis innan den utlovade styvakulingen skulle komma dagen därpå.
Vi angjorde på förmiddagen, efter en ganska stökig och tråkig natt, Stornoway på Lewis. Efter besök på hamnkontoret blev vi hänvisade till en kajplats precis utanför kontoret där vi låg bra. Stornoways hamn erbjuder dock ingen direkt service för större fritidsbåtar. Alltså ingen el och inga pontonbryggor. Detta var delmål 1 på resan och här skulle Marina byta en del av besättningen och då vi hade kommit hit något snabbare än planerat blev det en veckas stopp här.
En dag då vi utforskade Stornoway. Slottet på bilden ligger nästan mitt i stan och har en stor fantastiskt park runt sig som tidvis nästan ger en känsla av djungel. Var hela Lewis så frodig började man fundera...
Vi hyrde en bil för två dagar och så var det dax att vänja sig vid vänstertrafik igen... Det är MYCKET svårt med avståndsbedömningen till vänsterkanten på bilen. Vi åkte denna dag rakt över ön till västkusten och tittade på Lewis Stonhange, Blackhouses, en brouch, Butt of Lewis (fyren på norra udden) och en massa annat. Bilden visar klipporna norr om fyren.
Nästa dag körde vi så långt söderut det gick till den del av Lewis som heter Harris. Landskapet är här mer kupperat men som framgår av bilden inte frodigt. Träd och buskar existerar nästan inte. Däremot berg, sjöar som liknar fjällsjöar, små små riktigt smala vägar och massor av får. Mycket vackert - men kargt så man förstår att de hade det blåsigt här dagen innan orkenen Gudrun drog in över Sverige (den gick nästan rakt över Lewis).
Chefen för Stornoways hamn, John MacLennan, visade sig vara en mycket trevlig bekantskap. Han berättade om ön, tipsade om platser, berättade om staden och ön samt visade en massa bilder för oss. Han lånade ut styrelserummet, vilket syns på bilden nedan, så vi kunde se på Sveriges matcher i fotbolls-VM. Han körde en guidad tur med sin bil för några av oss och denna dag bjöd han hela eskadern på stor lunch-buffe på hamnkontoret (varifrån bilden är tagen). Han tog också nästan personligen på sig ansvaret för det usla vädret vi hade och bar om ursäkt för det flera gånger. John gjorde vårt besök på Lewis till en upplevelse. Tack John!
Denna dag så besökte vi bland annat badhuset i Stornoway då havet absolut inte var badbart vare sig gällande temperatur eller vind (nästan storm). På kvällen var det åter samling i styrelserummet för fotbollsmatch.
Denna dag anlände Stina Jansson till båten för att ersätta Mikael, Luis och Magnus som hade varit med hit ifrån Sverige. Bilden visar några av alla de sälar som lever inne i Stornoways hamn och där lever på fisk de får ifrån fiskebåtarna. Pegasus och Attitude drog iväg söderut i ganska starka vindar på eftermiddagen medans vi låg kvar till dagen efter.
Stornoway var en positiv upplevelse men efter en vecka så kliade det i skoten. Vi seglade söderut till en liten vik allra längst söderut på Lewis (där ön kallas för South Harris). Då vädret inte passade för segling västerut tänkte vi ligga där och vänta på passande väder för att segla ut genom Harris Sound och vidare cirka 40 M västerut till den lilla ö-gruppen St Kilda.
Fortfarande var inte vädret passande för att gå västerut så vi åkte i land med jollen och plockade lite medsommarblommor till bordssmyckning och dukade till midsommar lunch med svensk sill och tillbehör. Till kvällen hade vi bokat bord på en berömd resturang på stranden för en midsommar middag. Just innan avfärd till resturangen så vred vinden hastigt och ökade vilket inte gjorde vår vik attraktiv att ligga kvar och vänta i längre. Vi beslutade hastigt att St Kilda får vänta till ett annat år och vi släppte vår besöksboj och drog iväg österut mot Portree på ön Skye dit våra medseglare hade tagit sig under dagen. Det finns tyvärr inga bildbevis men strax innan vi rundade norra udden på Skye fick vi sällskap med minst en sillval och troligen flera. De simmade mindre än 100 meter ifrån oss en liten stund och blåste vatten för oss. Uppståndelsen var stor ombord och först efteråt noterade vi att ingen tagit kort... Sillvalen är den näst största valen som finns (efter Blåvalen). Vi angjorde Portree sent på kvällen och förtöjde vid en av besöksbojarna där.
Portree är huvudorten på Skye och ligger vid en vik på Skyesöstkust. Efter att ha varit en tid på Orkney och Stornoway så kändes Portree väldigt "turistigt" och dyrt om än vackert - speciellt omgivningen. På kvällen tittade vi på fotobolls-VM (Sverige mot Tyskland) på en lokal pub och Pegasus och Attitude fick en praktisk lektion i hur tidvatten fungerar.
Vår Pilotbok klassar denna naturhamnen som den vackraste i Europa och vi är inte främmande för att hålla med även om vi inte har provat dem alla. Vägen hit ifrån Skye går runt hela sydöstra Skye genom sundet mellan Skye och fastlandet där vi hade en medström på runt 5 knop. Inloppet till ankarviken är inte utprickat på något vis och där ligger några grund som inte är exakt placerade på sjökorten. Vi valde därför att gå in på stigande vatten och med en utkik i fören vilket gjorde det hela problemfritt. Väl inne så fick vi ankra om för att få fast ankaret på en plats där vi skulle få tillräckligt med vatten även vid lågvatten och sen fick vi komplettera med ännu ett ankare för att inte slå i en fransman som också låg där. Viken omgärdas av berg, där det högsta är över 1000 meter, och är således i praktiken helt isolerad om man inte kommer dit med båt. På lagom gångavstånd finns en liten "fjällsjö" som erbjuder en lagom promenad om man går runt den. På stränderna går mer eller mindre tama hjortar och betar. Och inte minst - på de små skären utanför kryllar det av sälar som bara älskar att visa upp sig om man är lite försiktig. Vi hade kunnat stanna fler dagar här...
Än Rhum har varit privatägd en gång i tiden som jaktmark åt en av englands rikare familjer. En rik familj skall så klart ha en jaktstuga av klass och de uppförde därför ett slott på Rhum i början av 1900-talet - ett fullständigt fantastiskt slott! El, centralvärme, självspelandeorkester, konst och privat djurpark är bara lite av allt det som byggdes och som fortfarande finns kvar i full funktion till stora delar. Mycket väl värt ett besök! På Rhum finns också mängder med knott - inte lika uppskattat.
Från Rhum seglade vi österut in till fastlandet och in till en "lagun" med hjälp av pilotboken som erbjöd en fantastiskt skyddad ankarplats med plats för hur många båtar som helst, vacker natur och en solnedgång som var den hittils bästa denna sommaren. Även här går man med fördel in på stigande vatten så man kommer loss om man går på grund - det är bitvis riktigt trångt på vägen in.
Tobermorey är huvudorten på ön Mull som ligger strax utanför Fort William om man kommer via Caledonian Canal eller strax norr om Oban om man kommer via fastlandet. Tobermorey är känt för sin Whiskey och är i övrigt en allmänt trevlig by med gott om besöksbojar utanför och sen något/några år tillbaka en liten gästhamnsbrygga där man alltid har minst 3 meters vattendjup på de yttre platserna och service i form av el, vatten och diesel på bryggan.
Från Tobermorey så siktade vi en vitsvansad havsörn som jagade mindre fågel över havet. Imponerande!
Efter två nätter i Tobermorey för att ladda upp batterierna efter nästa tre veckor utan landström så seglade vi söderut förbi Oban mot Croabha Haven Marina. På vägen valde vi att passera ännu ett av alla smala sund med mycket ström. Bilden visar några av alla de virvlar som fanns i vattnet när vi passerade med lite för mycket medström för att det inte skulle bli onödigt spännande.
I Croabha Haven Marina (uttalas Croove) så blev vi mötta av hunden Moses som inte gav sig innan vi följde med honom på hans promenad. Han ledde oss ut ur hamnen, genom byn och ut på de stensättningar och öar som formar hamnen. Väl vid hamninloppet (en promenad på 1,5 kilometer) så skällde han två gånger och ledde oss tillbaka till båten. Hamnkaptenen berättade att Moses gjorde så med alla nyanlända båtar. Vi lämnade marinan på eftermiddagen och passerade i slackvatten innanför Corrywreckan och gick ner mot Crinan Canal. Våra planer på att gå ut till Islay la vi på hyllan då vindprognoserna inte inbjöd till ankring och segling mot sydväst.
Crinan Canal är som Göta Kanal fast något smalare och med mindre slussar och helt och hållet manuell - man måste öppna slussportarna själv, köra in båten, stänga portarna, öppna upp för vattnet, vänta, öppna slussportarna, köra ut båten och sen stänga slussportarna. Denna dag var vi i princip ensamma i kanalen (Pegasus och Attitude låg en dag efter oss på grund av strulane besättningskompletteringar) vilket gjorde slussningen ganska jobbig. Att vara två båtar som kör tillsammans är att rekomendera. På kvällen efter cirka 9 timmars slussande ankom vi till Ardrishaig som är den sista slussen innan man är tillbaka i havet.
Vi väntade in Pegaus och Attitude som ankom vid lunchtid till Ardrishaig för att säga hej till dem innan vi skiljdes åt igen för några dagar. Pegasus skulle inte med över till Irland utan skulle hålla sig på brittiskvatten hela tiden och Attitude skulle in till staden Troon och hämta fler gastar innan de gick över till Irland. Strax efter lunch med passande tidvatten slussade vi ut och seglade söderut mot Bangor på Nord Irland (utanför Belfast).
Vi angjorde Bangor tidigt på morgonen och blev via VHF:en anvisad en plats. Hamnen var den mest välordnade vi någonsin har besökt. Duschar, badrum, toaletter, reception, tvättstugan, bryggorna - allt var i toppklass. Liksom servicen, bevakningen, inhängningen och omgivningen. Allt detta till ett pris om knappa 30 pund per dygn. Dyrt? Ja, kanske. Men väl värt pengarna! Bengor är en förstad eller kanske mer korrekt en sommarstad till Belfast. Massor av butiker, resturanger, caféer, pubbar, lekplats, tivoli och en strandpromenad. Bilden visar en liten del av hamnen med hamnkontoret (det högre huset) i bakgrunden dit rampen går upp.
Denna dag tog vi tåget in till Belfast och fick för första gången sen Göteborg känna på lite storstadsliv. Massor av bilar, folk, avgaser, tåg, bussar och så klart MacDonalds - vilket vi lyckades undvika. Besök på ett museum och en park han vi med innan barnen tröttnade och vi åkte tillbaka till det mycket mer stillsamma Bangor. Med hjälp av hamnkaptenen så fick vi kontakt med en båttillbehörsfirma cirka 15 km söder om Bangor dit Thomas tog en taxi och köpte en ny varmvattenberedare vilken hade havererat några dagar tidigare.
Vi lämnade Bangor på eftermiddagen med tidvattnet och la kursen en liten bit ut ifrån kusten för att passera fyrskeppet South Rock. Fyrskeppen är inte bemannade numera men har ändå, eller kanske tack vare, en stor mängd av mystik kring sig när man passerar dem just när solen har gått ner under horisonten.
Efter kontakt med Dublin Harbour på både VHF och telefon så var en plats reserverad till oss på Dublin City Moorings - marinan som ligger så centralt det bara går att lägga en Marina i Dublin. Det är absolut gångavstånd till allt man kan tänkas vilja gå till. Dublin skulle bli våran bas för några dagar då vi skulle "göra" Dublin och Irland.
Hope-on-hope-off-buss runt Dublin med besök på bland annat Dublin Zoo var dagens aktivitet - förutom en del shopping och arrangemang för att ordna hyrbil till dagen därpå.
Vi hämtade hyrbilen och körde ner till staden Kilkenny där ett av Irlands bäst bevarade, och renoverade, slott finns. Dessutom det med mest historia. En guidad tur på slottet som sen följdes upp med en lunch inne i Kilkenny på en av stadens äldsta resturanger upptog förmiddagen. På eftermiddagen körde vi norrut igen men också ut mot kusten för ett stopp vid det gamla klostret Glendalough (varifrån bilden är tagen). Middag intogs i en liten ort utanför Dublin på en mycket trevlig resturang.
Att lossa 2 skruvar och fyra slangklämmor för att sen lyfta bort den läckande varmvattenberedaren och sätta dit en ny, identisk, borde ju vara ett lätt jobb. Det tog drygt 12 timmar och en icke försumbar mängd svordommar innan jobbet var klart och det nästan inte läckte något vatten alls vid kulventilerna. Nu hade vi åter varmvatten ialla fall!
På förmiddagen checkade vi ut ur hamnen, fick en ordentlig pratstund med en av hamnkaptenerna (hamnen var bemannad och bevakad 24-timmar per dygn) samt hamnchefen som tyckte vi borde göra lite reklam för dem eftersom vi var nöjda. Det gör vi gärna - Dublin City Moorings är ett givet val om man seglar till Dublin. Övriga hamnar i närheten är lika dyra men ligger mycket sämre till och erbjuder inte bättre service. Med ett undantag - de har ingen Diesel. Så när vi lämnade hamnen vid en passande broöppning fick vi göra ett kort stopp vid en marina utanför Dublin och fylla diesel innan vi fortsatte söderut ihop med Attitude som nu var ikapp oss igen. Seglingen söderut var stökig, stampig och långsamt - vi beslöt därför på eftermiddagen att avstå från vårt tänkta mål Waterford och gå in i staden Arklow istället som vi då låg strax utanför. Hamnen i Arklow var mycket liten, infarten extremt smal och med ett vatten i sig som var mer trögflytande än honung av all skit - men trots detta ganska okej.
Vi låg kvar i Arklow för att vänta in passande vind. Lite shopping, besök på lekplats och lite båtfixeri i form av tätning av däcksluckor blev gjort.
På morgonen kastade vi loss i perfekt väder för vårt skutt mot Scillyöarna cirka 170 M rakt söderut. Seglingen var nära nog perfekt med slör och lagom vind, strålande sol, lite sjö och få andra båtar på havet. Natten var lika fin den även om vinden ökade en stund så vi tog in lite på seglen. Bilden visar barnen i sin koja i sittbrunnen.
På förmiddagen närmade vi oss Scilly Öarna och vi började vårt besök med att i strålande väder ta ett ärevarv runt fyren Bishop Rock som torde vara den mest utsatta fyren i Storbritannien. Den har en lång och faschinerande historia som inte återges här. Sen motorerade vi in mellan alla skären till huvudön St Mary där Pegasus låg sedan ett dygn tillbaka och väntade på oss (efter sitt besök på bland annat Isle of Man). Alla besöksbojarna var upptagna så vi förhörde oss med hamnkaptenen om det var okej att ligga två båtar på en boj - vilket det var. Vi la oss därför på samma boj som Pegasus. På kvällen provade vi det lokala köket på en resturang i Huge Town på St Mary.
Att segla till Scilly utan egen dinge är dumt. Alla öarna kräver att man ankrar en ganska lång bit ut från land så även en motor är bra att ha. Under dagen var vi på stranden, gick runt i stan, hittade lekplatsen och undersökte möjligheten att ta sig runt på de andra öarna med turbåt - vi bokade in oss på en intensiv 3-öars tur dagen därpå.
Upp på morgonen, snabbt iland och ner bland turbåtarna. Sen bar det iväg till först Bryher där vi promenerade runt i ungefär två timmar och tog en fika på Hell Bay Hotel. Vi hittade också en potentiell "egen" ankarvik... Vi blev sen upplockade och åkte en kort tur över till Tresco. Från hamnen är det cirka 2 km att gå till Tresco Gardens som är en mycket stor park/trädgård som ägs av familjen Smith som arrenderar Tresco sen några hundra år tillbaka. Parken är fantastiskt och man kan lätt lägga många timmar där. Vår tidplan styrde oss dock till en lunch efter ett tag och sen promenad söderut till den utpekade bryggen där vi hämtades för vidare transport till St Agnes. På vägen tog kaptenen en liten omväg för att visa upp några få sälar på en klippa - vi var måttligt imponerade efter all säl vi sätt. På St Agnes står den fyren som lyste upp Scilly innan Bishop Rock byggdes. En fyr som står 5-6 M innanför det farliga gjorde inte så stor nytta. På St Agnes finns också resterna ifrån en av de mer extrema livräddningsstationerna i Storbritannien. Efter två timmar på St Agnes så gick båten tillbaka till St Mary.
Vi började planera för att lämna Scilly dagen därpå - där vi redan stannat en dag mer än tänkt. Den hittade ankarviken lockade dock så vi beslöt att handla, bunkra och avslutade med stranden och besök på lekplatsen för att morgonen därpå segla till ankarviken och se om det skulle gå att ligga där. En lokal "pilotbok" inköptes men den gav ingen vägledning alls då den i praktiken enbart hänvisade till de mer publika ankarhamnarna. På kvällen bjöd Attitude och Pegasus på hummermiddag i Attitudes sittbrunn ihop med en strålande solnedgång.
Vi kastade loss på förmiddagen och gick mot västkusten av Bryher till en vik något söder om Hell Bay. Viken visade sig vara så skyddad som vi trodde trots att man ankrar ganska långt ifrån stranden och stranden var så lätt att ta sig in till som vi trodde. På kvällen blev det därför stor gemensam grillfest i en fantastisk miljö i ett fantastiskt väder på en fantastisk plats. Mycket lyckat! Vi sov gott på natten med Bryher för om oss i öster och hela Atlanten akter om oss i väster (i svaga ostliga vindar).
Nästa morgon gick vi ganska tidigt med tidvattnet ifrån vår ankarvik och norr om Scillyöarna med kurs österut. Målet var Isle of Wight - cirka 200 M österut. Vindarna var mestadels obefintliga vilket gav en behaglig tur - mestadels för motor. På vägen passerade vi Wolf Rock som är den näst mest utsatta fyren i området. Vi passerade nära för att ta några bilder och gissa om vi blev förvånade när vi hörde glada rop uppifrån fyren. Det hängde tre man i den som troligen höll på med underhållsarbeten som vinkade och tjoade glatt åt oss. Natten blev odramatisk då vi fortsatte österut.
På eftermiddagen passerade vi The Needles och in i de skyddade vattnen innanför Isle of Wight. Marina lyckades passa strömmen perfekt vilket gav oss god medström in. Attitude och Pegasus låg lite efter och fick vänta i några timmar för att ta sig in. Strax efter The Needles dunkade det till i skrovet och motorn gick ojämt i någon sekund. Vi drog snabbt av på varvtalet och funderade lite över vad som kunde ha hänt - det var drygt 20 meter djupt där vi var. När vi drog på igen så var det en väldig obalans i motorn så vi valde att segla i den starka medströmmen (och den svaga vinden) in till Cowes. På lågt varvtal körde vi för motor in i marinan. Vi hade provat att backa, köra fort, gira och segla med propellern friflöjlande och låst - inget hade hjälpt. Vi började misstänka att vi hade tappat ett propellerblad. Kran fanns i marinan så vi förberedde oss på ett snabbt lyft dagen därpå.
Undernatten hade Pegasus och Attitude ankommit. Runo på Pegasus drog på sig dykardräkten och tittade på propellern. Den såg som ny ut. Vi valde att ta en snabb provtur och kunde glatt konstatera att alla vibrationer vi hade haft dagen innan nu var helt bort. Något måste ha fastnat i propellern och lossnat under natten. På eftermiddagen kom en enorm regnskur och svalkade oss lite samtidigt som den översvämmade Cowes. Även i Cowes finns det en bra lekplats samt butiker där man kan köpa större prydnasbåtar. :)
Mot Dower. Segel vädret var perfekt med sydvästliga vindar runt 7-8 m/s och strålande sol. Natten var lika perfekt med lite väl behövlig svalka.
Vi angjorde Dover vid lunchtid för ett kortare besök. Vår guidebok rekommenderade ett besök på Dover Castle samt det underjordiska krigssjukhuset och stridsledningscentralen ifrån andra världskriget som ligger under slottet. Det är en promenad på 20 minuter dit ifrån hamnen och båda är väl värda ett besök! På vägen tillbaka åt vi middag inne i stan.
På morgonen låg dimman mycket tät över Dover och det var vindstilla. Vi ville gärna över kanalen till Frankrike för att inte komma efter i tidsschemat. Vid lunchtid lättade dimman och vi lämnade hastigt hamnen efter vederbörlig kontakt med hamnkontrollen. Väl utanför pirarna så visade sig dimman inte ha lättat så mycket så det blev förflyttning i tät formation med radar, AIS och VHF:en i högsta hugg. Med tanke på dimman så blev överfarten trots allt väldigt odramatisk då det inte var så mycket trafik förutom alla färjor just utanför hamninloppet. Vi letade efter ett fyrskepp som skulle bli vår waypoint innan vi gick in i trafiksepareringszonen. Det hittade vi efter en bogserbåt på väg tillbaka efter service eller liknande. I den nordgående trafikzonen körde kustbevakningen ikapp oss och la sig sedan parallellt med oss med samma fart i 6M några 100-meter bort enligt radarn och AIS:en. I ett hål i dimman såg vi fartyget och fotograferade det. Väl ute ur trafikzonen så försvann han i full fart. Farför han följde oss vet vi inte och han svarade inte på VHF:en. På kvällen angjorde vi den fattiga franska staden Dunqerque och åt en fantastisk egyptisk middag på en lokal resturang.
Utanför frankrike och belgiens kust ligger det mängder med sandbankar så förflyttningen till Zeebrugge blir lite av en slalom åkning mellan alla sandbankar och ganska begränsat med sjömärken. Zeebrugge är en stor industrihamn som vi nyttjade trots varningar och det visade sig att marinen allra längst in inte var så tokig i alla fall. Skyddad, lite lummig, resturanger, bra service, marinmuseum och nära till affärer och kommunikationer.
Anledningen till att vi gick till Zeebrugge var för att lätt kunna besöka Brugge. Den Hansastad som av så många beskrivs som fantastisk. Vi tog först spårvagn och sedan tåg för att komma dit. Väl där så blev det en stadsrundvandring samt en guidad båttur i några av alla de små kanalerna som finns. Brugge var mycket pitoreskt men då det var mycket varmt så gav vi nog inte staden riktigt en chans. Vi lämnade Zeebrugge på kvällen för att få lite mer tid i Holland.
Från Zeebrugge till Harlingen i Holland är det cirka 140M och man passerar flera mycket trafikerade hamnar och farleder på vägen. AIS och radar är två mycket bra hjälpmedel - speciellt under natten utan för Rotterdam! På vägen seglade vi rakt in i en enorm vindkraftpark som var under uppförande utan någon som helst förvarning i aktuella sjökort. Shell var ägare och de restes med den svenska lyftkranen Svanen (känd ifrån Öresundsbron). Vi angjorde Harlingen sent på kvällen och fick god hjälp av hamnkaptenen att ta oss in en bit i hamnen med hjälp av broöppning. In till gästhamnarna kan man inte ta sig då de broarna är helt låsta på kvällar och nätter.
Vi hade planerat för att om möjligt gå igenom någon av de större kanalerna i Holland. Väl på plats och efter diskussion med hamnkontoret så visade det sig att med vårt djupgående och våra höga master så var det inte lämpligt trots att kanalkartorna antydde annat. Ett djupgående över 1,80 meter är inte tillrådigt i några kanaler här... Vi låg därför kvar i Harlingen en dag och tog det lugnt, städade och handlade mat. På kvällen var det inbjudit till visafton ombord på Attitude.
Vi lämnade och bytte besättning på båtarna under dagen och på kvällen kastade vi loss och körde ut mellan alla prickar i medstömmen till ön Terschellingen som vi angjorde vid lågvatten. Det är spännande att köra mellan sandbankar och annat när fåglarna står på botten och kikar på oss bara några meter ifrån skrovsidan. Marinan i Terschellingen var mycket större än vad vi trodde och mer välordnad med en hamnkapten som skötte sitt jobb utmärkt. Han ordnade tre platser långt in i hamnen åt oss trots att vi kom dit sent och det var mycket fullt i hamnen.
Från Terschelingen till Helgoland som var nästa mål är det cirka 130M. Vi gick ut med tidvattnet en stund efter lunch och hade en mycket fin segling nästan hela vägen fram till Helgoland. Bilden visar Pegasus som fick lufta båda sina prassliga segel en stund i kvällssolen.
Vi angjorde Helgoland vid lunch i kulingvindar och kunde notera att Helgoland inte har förändrats speciellt mycket på 20 år. Hamnen är skyddad men erbjuder ingen nämnvärd service. Ön i övrigt präglas till 95% av tax-free-butiker (dock ingen öppen prostitution längre) och 5% ett aktivt djurliv och vackra naturscener. Väl värt ett besök men ingenstans man stannar så länge. Helgoland har två livräddningskryssare - en stor och en gigantiskt stor.
Vi låg kvar en dag på Helgoland för att vänta in passande väder för att ta oss söderut mot fastlandet, Elbe och Kielkanalen. En tur upp på "Överland" (platån) gav fantastiska möjligheter att komma riktigt nära havssulor som på senare år har börjat häcka på ön i allt större mängd. På kvällen drog ett åskväder in med vindar över 20 m/s vilket skapade lite oreda i hamnen men utan allvarliga konsekvenser.
De utlovade nordlinga vindarna levererades och vi seglade in till Brunsbuttel och slussade in i Kielkanalen vid högvatten som man rekommenderas att göra för att få en så behaglig tur som möjligt. Vi stannade över natten i Brunsbuttel.
Vår färd genom kanelen var odramatisk även om det första gången är ganska spännande att möta stora fartyg på ett begränsat utrymme - speciellt om de heter Enforcer. :) Vi stannade över natten i den trevliga hamnen längst inne i Rendsburg.
På morgonen lämnade vi Rendsburg och gick resten av kanalen till Kiel och slussade ut (kanalfärden kostade totalt cirka 30 euro). Utanför hade vi en ostling vind på 4-5 m/s och vi seglade så långt vi kunde norrut den dagen. Vi hamnade i Sönderborg där danska kungahusets kryssningsfartyg låg förtöjt (kungahuset har sitt sommarslott i Sönderborg). På kvällen var det stort fyrverkeri nere i hamen till vår ära (!).
Från Sönderborg skulle vi rakt norrut till Kolding. Nordling vind och flertal smala passager gjorde att vi gick för motor en stor del av vägen. Väl framme i Kolding så finns det två marinor att välja på. Vi var inne i båda och kikade men valde den södra till slut. Den kändes trevligare och vi ångrade inte vårt beslut. På kvällen undersökte vi alla praktiska detaljer om hur man tar sig till och från Legoland. Spänningen hos barnen ombord på båtarna började närma sig toppnivåer...
Upp tidigt på morgonen, frukost, promenad till busstationen, buss i en timma och sedan var vi där. Vi hade seglat i nästan 10 veckor, nästan 2500 sjömil - och nu var vi äntligen framme - på LEGOLAND. Bilden visar kungahusets kryssningsfartyg - i Lego. Barnen var i extas och vi hade fortsatt tur med vädret. På bussen hem sov barnen gott och det var inte svårt att få dem i säng på båtarna heller.
Om inte förr så kändes det nu som om vi nästan var hemma och att det bara var en transport sträcka hem - vi hade ju dock nästan en hel vecka kvar. Först gick vi upp genom Lilla Bält och till Ballen på Samsö. Där vi på kvällen grillade på stranden och barnen fiskade krabbor ända tills de kom på att man ju kunde bada - med kläderna på.
Efter Ballen så gick vi mot Anholt. Kattegatt var som en spegel och därför blev det mycket nyinköpt Lego ihopbyggt på vägen. Anholt någon vecka in i augusti är lagom fullt. Gott om plats i hamnen men ändå inte öde och allt är fortfarande öppet.
Sandstränderna på Anholt lockade så vi la en lekdag här på stranden med bad, glass, sandslott och sen fullständig sandsanering av båten. Hur kan små barn få med sig så mycket sand?
Efter Anholt så var ett stopp på Läsö naturligt - vi valde som vanligt Österby. Närmare Sverige men också trevligare samt bättre hamn. På eftermiddagen undersökte vi möjligheterna till att köpa kräftor direkt av någon fiskare på morgonen därpå. Inga problem fick vi reda på men - men ni kan var vara snälla och ta med er några krabbor som tack för att jag svarade på er fråga sa en fiskare. Sagt och gjort - vi fick 14 stycken krabbtaskor som snabbt delades upp för kokning mellan båtarna för bruk under gemensam krabbfest på kvällen.
På morgonen samlades vi nere i fiskebåtsbassängen och väntade in första fiskebåten. När den väl anlände så var det stor kommers men efter en stund hade vi alla fått köpt färska kräftor i mängd för 25 kronor per kilo. Kokångorna låg täta över Kattegatt medans vi under dagen blandat körde och seglade mot Risö - den blivande SXK uthamnen söder om Fotö i Göteborgs norra skärgård. Väl hissades flaggspel, huset på ön gjordes iordning och på kvällen var det stor kräftskiva med besättningar, dit resta tidigare gäster och gastar och några vänner. Tal höls, barnen härjade och eskader plaketter utdelades och vid 12-slaget så upplöstes eskadern 70 dagar efter den grupperade sig.
På morgonen så seglade vi tre båtar åt var sitt håll efter 10 veckor tillsammans med en enorm mängd gemensamma och enskilda upplevelser i mycket god samvaro med varann. För Marinas del var det bråttom hem då vi var bjudna på brölopp på eftermiddagen och sen kalas dagen därpå och så tillbaka till jobbet och det vanliga livet i land som är en förutsättning för att ibland kunna göra sådana här pauser i livet och bara njuta en hel sommar i sträck tillsammans med barnen.
Till början |
Skriv ut
Ändrad: 2011-02-08 13:26 / Visad: 10185 gånger.