Resebrev från s/y Marina - Etapp 2

­ lite som Saltsjöbaden är till Stockholm)
Nord 54 grader och 39.912 minuter.
Väst 5 grader 40.410 minuter.
Vilket är 613 sjömil (1135 kilometer) något syd om väster om Göteborg (på samma breddgrad som Kiel)
Seglad distans enligt loggen är 875 sjömil (från Göteborg till Bangor).

s/y Marina har nu avverkat den andra av de fem "etapperna" av sommarens seglingar - den genom Hebriderna (öarna väster om Skottland). Vi visste redan innan att det troligen blir den etappen som kommer att kännas kortast då Hebriderna erbjuder fantastisk natur, djurliv och segling. Att segla en hel sommar i Hebriderna utan att ha tråkigt är väldigt enkelt. Planeringen för denna sommaren var och är att besöka många vitt skilda platser, segla i olika typer av väder, titta på olika slag av natur och djurliv och inte minst alla olika typer av upplevelser. Just nu i början av etapp 3 har vi mjukstartat med ett besök storstadslivet genom att segla till Bangor och göra endast en dagstur in till Belfast. Det första MacDonalds, Burger King (ingen av dem fick äran att servera oss) och en massa annat vi inte har saknat fick vi raskt börja acceptera. Imorgon kväll kastar vi loss för ett skutt om cirka 100 sjömil ner till Dublin där vi stannar i några dagar för att verkligen återvända till storstadslivet för ett litet tag.

Det förra resebrevet slutade med att vi låg för ankare på ön Lewis i Yttre Hebriderna och hoppades på ett väderhål för att kunna segla ut till ön Hierta i ögruppen St Kilda. Vi låg kvar över natten och gjorda en analys på morgonen som sa att det inte var läge att segla ut just då men att det om 24 timmar finns en chans att det ”väderhål” vi önskar när vi kommer fram till Hierta också finns där… Vi beslöt att skjuta upp avfärden i ytterligare minst 12-timmar och fira midsommar (det var nu midsommarafton) istället.

Midsommaren började med att jollen blåstes upp, den av Magnus lånade motorn firades ner och skulle sen startas… Motorn är, i ålder, myndig och mer därtill och ville prompt inte starta eller ens tända. För en stund var den nära att sänkas till botten i syfte att höja skepparens humör lite men så till sist slog det skepparen att det kanske är bra att kolla nivån i bränsletanken innan dragsnöret slits ut helt. Efter tankning startade motorn på andra draget och har sedan dess gått som en klocka genom hela Hebriderna. Tack Magnus för lånet!

Därefter körde vi in till land, tog en promenad, knyckte med oss lite sommar blomster och åkte sedan ut till båten och åt sill (svensk) och potatis ihop med midsommarkrans på bordet. Nära den vik vi låg i ligger ett litet hotell med en restaurang med gott ryckte. Där hade vi under förmiddagen bokat bord för midsommar middag på kvällen för eventuell senare avfärd på kvällen mot Hierta och St Kilda.

Vid 16-tiden vred vinden 120 grader och ökade kraftigt. Vi hade inom kort kraftig sjö där vi låg och efter en stunds surfande och nedtankning av GRIB-filer, isobarkartor och annan väderinformation så var det uppenbart att det väntade ”väderhålet” inte skulle hamna där vi ville denna gången och vi hade inte tid att vänta ytterligae 2-3 dygn som troligen hade krävts. Vi kastade loss strax därefter och tittade länge åt väster medans båten gick åt öster i allt kraftigare vindar med kurs mot ön Skye och viken utanför Portree dit våra två ”medseglare” (Attitude och Pegasus) hade kommit på midsommarmorgon.

Seglingen var odramatisk med toppfarter på 11 knop när vind och ström drog åt samma håll ända tills vi nådde nordspetsen på Skye och en stor val dök upp på vår styrbordssida. Vi seglade uppenbart snabbare än vad den just då simmade och den försvann tyvärr ganska fort bakom oss bland vågorna. Vi såg ryggen och ryggfenen på den några gånger samt ett utblås men i upphetsningen (tämligen omfattande) ombord var det ingen som kom sig för att fotografera (vilket för övrigt nog hade varit svårt i det ganska svaga ljuset). Valboken ombord säger att det måste ha varit en ”Fin Whale” (baserat på var den lever, färgtäckning, form på ryggfenan, form på utblåset och storleken). Det svenska namnet på denna valart är för oss okänt. En ”Fin Whale” kan bli upp till 26 meter och väga 80 ton men den vi seglade förbi var troligen markant mindre ­ knappast större än 15 meter.

Väl framme i Portree så låg vi där i två nätter och såg bland annat Sverige förlora mot Tyskland i VM. Attitude och Pegasus fick också en hands-on-kurs i tidvatten genom att förtöja sina jollar vid lågvatten för att sedan försöka nyttja dem vid högvatten. Allt går att lösa med ett bad ­ men det är kallt att bada när det är 14 grader i vattnet och solen har gått ner.

Portree är en liten idyll som är enormt pittoresk med också väldigt ”turistiskt” då man kan ta sig till Skye med bil över en bro. Massor av hotell, restauranger och allt blev plötsligt dubbelt så dyrt mot hur det hade varit tidigare på Orkney och på Yttre Hebriderna.

Från Portree gick vi genom sundet mellan Skye och fastlandet med en medström på över 5 knop runt till ”sydkusten” av Skye där Europas vackraste ankarvik ligger (enligt vår hamnbeskrivning) ­ Loch Scavaig. Man ankrar i en vik skyddad av några öar och skär som skyddar för allt ifrån syd. Västerut ligger ett berg som går snudd på drygt 900 meter rakt uppåt, norrut går det 700 meter rakt uppåt och österut går det 500 meter rakt uppåt. Bedårande mäktigt med vackert väder och sol när inte bergen skuggade. På ”stranden” gick hjortar (av något slag) och betade och på skären runt om bodde 100-tals sälar som släppte fram jollarna till ett avstånd om 20 meter innan de dök.

Efter Loch Scavaig så seglade vi söderut till ön Rhum som har en fantastisk historia som inte detta resebrev räcker till för men i korthet kan beskrivas i att en riktig rik man, Sir George Bullough, år 1897 ville bygga ut sin jaktstuga lite och därför byggde ett slott ute på denna ön för att imponera på vänner och bekanta. Slottet saknade ingenting och hade elektrisk belysning som andra plats i Storbrittanien, centralvärme, konstverk, mekanisk orkester (som bara den kostade motsvarande 1 miljon pund i dagens penningvärde) och självklart importerade han också kollibrier, krokodiler och sköldpaddor till sin exotiska trädgård som låg vägg i vägg med den japanska. Slottet är idag vandrar hem och museum och den mekaniska orkestern fungerar ännu och provspelas under varje visning (video finns).

Från Rhum gick vi för motor i mycket svaga vindar österut mot ön Eilean Shona där det finns två bra ankarvikar ­ en söder om som är mer lättillgänglig och en norr om (kallad North Channel) som kräver en detaljerad beskrivning för att man skall kunna angöra den (Tack Clyde Crusing Club för era utmärkta hamnböcker). Väl där inne så ligger man som i en insjö med tät skog på alla sidor om båten och resten av världen känns mycket avlägsen… en fantastisk ankarplats! Inte lika vacker som Loch Scavaig men minst lika värd ett besök.

Därifrån seglade vi mot ön Mull och samhället Tobermory som är minst lika pitoreskt som Portree om inte ännu lite mer genuint då Mull saknar broförbindelse med fastlandet. Under denna segling så fick vi för första gången riktig nytta av AIS-mottagaren då vi kunde reda ut färdvägen för oss och en mötande tanker i trånga vatten genom att ropa upp dem med namn och callsign vilket de uppskattade mycket. Utanför Tobermory finns det besöksbojar som vi först förtöjde vid. Efter en tur med jollen till land så visade det sig att pontonbryggan rymde båtar av Marinas storlek och vi flyttade raskt in till denna för att efter nu nästan tre veckor ha varit utan landström. Batterierna har vi så klart laddat med motorn regelbundet men en fullladdning av dem gör dem gott och att kunna köra värmefläkten för att torka upp i båten samt dammsugaren gav en halvdag avsatt för städning som var mycket behövlig.

Efter Tobermory så besökte vi Craobh Haven Marina (jo, det stavas så men uttalas på ett helt annat sätt) där hunden Moses bor. Han tog med oss på en långpromenad och tillbaka igen innan han sa adjö till barnen och lämnade oss i hamnen för ett besök i tvättrummet med en större tvättsäck som sällskap.

På väg till Craobh så passerade vi genom Cuan Sound som är ett av alla sund i Hebriderna där strömmen är mycket stark, förädisk och i många fall mycket respektingivande. Vi gick där igenom nära slackvatten (strömstillt) men hade ändå över 4 knop ström, stora virvlad i vattnet och detta i en passage som är nästan helt utan sjömärken och fylld med grund och där strömmen ofta är 8 knop. Den stora respekt vi hade innan för starka strömmar förstärktes men också självförtroendet av att veta att det går att passera sådana sund bara man räknar rätt på tidvattnet och navigerar med alla marginaler som finns att ta ut.

Ett själ till att vi gick till Craobh Haven är dess närhet till Corryvreckan ­ det sund i Hebriderna som är kungen över alla sund gällande strömmar, virvlar, vågor och som har ett ryckte som avskräcker de allra flesta från att passera där. Vi hade en förhoppning om att vinden skulle vara så svag att Marina ändå skulle vara en båt passande not för att passera Corryvreckan. Så var nu inte fallet ­ vindar på över 12 m/s rådde och dessutom i en riktning mot rådande ström. Vid vindstilla kan vågorna i Corryvreckan bli 4 meter höga och höras upp till 6 sjömil bort. Vid motvind dubblas ofta höjden på vågorna och en passage med någon form av fartyg är direkt olämplig. Vi passerade istället Corryvreckan på så långt avstånd som möjligt när strömmen var som svagast samt passerade genom sundet Dorus Mor som är ”lilla Corryvreckan” med endast 0,5 knops ström för att sedan slussa in i Crinan till Crinan Canal.

Vi hade hoppats på ett besök på Islay för att köpa med oss lite rökig Whisky till krävande vänner ­ men vindarna och väderprognosen gjorde oss istället till kanal farare.

Crinan Canal byggdes runt år 1800 och har sedan dess använts för att möjliggöra passager av Kintyre-halvön även när väder och strömmar inte är fördelaktiga. Kanalen är en ”gör det själv”-kanal vilket gör att man efter de 15-slussarna är lite stel i ryggen. Slussportar är tunga och i varje sluss skall de öppnas, köras in, stängas, fylllas på/tappas ur vatten och sen öppnas ­ allt för hand.

Kanalen mynnar ut vid Ardishaig i norra delen av Clyde-området (vattnet utanför Glasgow) och hux-flux så började mängden fritidsbåtar på havet märkbart öka. I Hebriderna så var det ovanligt med andra fritidsbåtar ute på havet ­ nu såg man lätt 10 stycken samtidigt. Orsaken är dels koncentrationer av båtar i de skyddade vattnet i detta området samt att vi nu närmar oss semestertiderna för engelskmännen.

Strax efter lunch den 3:e juli slussade vi ut och seglade söderut mot Nord Irland och staden Bangor dit vi anlände vid 4-tiden på natten. Under passagen av North Channel mellan Skottland och Nord Irland användes inte AIS-informationen för att kontakta några fartyg men det passiva användandet ombord gör seglingen avsevärt med komfortabel då man för varje lanternljus direkt kan relatera dem till ett visst fartyg och deras färdväg. Seglar man i trafikerade vatten så är en AIS-mottagare värd varje krona ­ det är nu bevisat och vi kommer att vara ännu mer övertygade efter att ha passerat engelska kanalen. Trots detta så kommer troligen radarreflektorn ombord att bytas ut mot en avsevärt större om vi hittar en butik som lagerför en passande modell på vägen.

Bangor ligger i samma vik som Belfast men cirka 8 sjömil öster ut och har/är som sagt var en sommarstad till Belfast dit man åker för att komma lite närmare havet (i Belfast är all kontakt med havet förhindrade genom varvs- och hamnområden), gå på små affärsgator och komma bort ifrån ”storstaden”. Marinan i Bangor är också mycket bra. Skyddad, välordnad och med excelent service där man över VHF-radion även mitt i natten blir anvisad en plats och önskad välkommen.

I Bangor har vi besökt ännu en av alla dessa extremt välordnade lekplatser som finns på alla större orter vi har passerat. Denna kryddad med stora hoppborgar, minitåg, trampsvanar el-motorcyklar och annat som man för en dyr peng kan låta sin barn roa sig med… Ett tivoli finns också på kajen men det har vi undvikit då det mest bjuder attraktioner för lite äldre barn.

Idag har vi besök Belfast som idag är en mycket välmående och blomstrande stad som i sommarvärmen visade sig vara mycket trevlig ­ trots storstadsstressen och snabbmatrestauranger. Av konflikten med IRA finns ännu massor av spår som visas upp som turistattraktioner. Staden verkar också blomstra om man går efter ”byggkranindexet”. Det står byggkranar överallt och det finns och byggs massor av nya hus, komplex, köpcentrum i och utanför stadskärnan. Ovetenskapligt så är det lätt att dra slutsatsen att Nord Irland är expansivt och attraktivt idag.

Under eftermiddagen fick skepparen också tag i en ny varmvatten beredare från en liten lokal båttillbehörsbutik så råkade ha, en med den som havererade på Stornoway, identisk liggande på hyllan till ett pris långt under vad den kostar i Sverige. Trevligt för komforten ombord ­ men nu får en dag offras på att demontera allt som sitter i vägen för den havererade, demontera den, skruva fast den nya, koppla in den, provköra den och sen återmontera allt ovanför. Även på en ”stor” båt är det riktigt trångt på de allra flesta ställena där det sitter saker man behöver komma åt.

Imorgon skall vi göra ett försök att anpassa gasolinstallationen till engelsk standard för att säkerställa att vi har gasol för hela seglingen innan vi imorgonkväll kastar loss och seglar söderut till Dublin för den ultimata storstads anpassningen och fortsättningen på etapp 3 av seglingen som startade i och med ankomsten till Nord Irland.

Nu är det återigen sovdags - nytt resebrev kommer om cirka 14 dagar. Då har vi varit i Dublin (och troligen hyrt bil där och kört runt liten) samt seglat vidare söderut för att till sist hamna på Scillyöarna (väster om Cornwall). När vi lämnar dessa är vi inne på etapp 4 som går utmed engelska sydkusten till Amsterdam i Holland där den 5:e och sista etappen startar.

Om ni svarar på detta mail så gör det då till adressen marina2006@lundgren.nu och utan bifogade filer och utan en massa "medföljande" text ifrån tidigare brev då dessa mail kan komma att hämtas via kortvågsradio som erbjuder en extremt långsam överföringshastighet. Om ni svarar till den adress brevet är skickat ifrån så finns risk att vi aldrig ser svaret. Om ni så önskar får detta resebrev distribueras till andra i både pappers- och elektroniskform.

Lev väl och segla lugnt - det gör vi. Hemma i Sverige är vi igen den 13:e augusti (även om vi jobbar mot den 12:e då det vankas bröllop i bekantskapskretsen).

Hälsningar Familjen Lundgren och Stina ombord på s/y Marina.

Ps. Vi har nu varit fem länder under denna seglingen ­ vi har sex möjliga kvar att angöra. Ds.