Resebrev från s/y Marina - Etapp 1

s/y Marina har nu avverkat den första av de fem "etapperna" av sommarens seglingar - den över Nordsjön. Vi lämnade Göteborg enligt plan (2 timmar för sent) klockan 14 den 4:e juni och tuffade för motor över till Skagen där våra två "medseglare" redan låg. Med på Marina är nu familjen Lundgren (Emelie,Thomas,Hanna,Sofia) samt Magnus Sjöalt (kollega), Mikael Kullberg (komanjon) och Luis Blanco (24-timmars vän).

Den 5:e lämnade vi Skagen för segel med kurs mot Farsund i Norge (120 sjömil). Vinden dog ut på vägen och vred dessutom emot lite så det slutade med att vi gick för motor en stor del av vägen. Väl framme i Farsund på förmiddagen den 6:e så konstaterades att Farsund var lika trevligt som 2004. Bra kajplats, vatten, el och morgonfrallor ingår i den obefintliga hamnavgiften. Farsund rekommenderas fortsatt mycket varmt! Den 7:e blev en vilodag (vädret var inte passande för att gå ut på Nordsjön).

Den 8:e var prognosen tillräckligt bra för avfärd från Farsund till Stromness på Orkney (330 sjömil). Vi var "lovade" västlinga eller nordvästliga vindar under dygn ett, stiltje under dygnt två och sedan sydvästliga vindar om cirka 10 m/s under dygn tre. Det stämde exakt de två första dygnet och i början av det tredje. Vi seglade mot sydväst det första i lagom vind, körde motor mot nordväst det andra och började sedan segla igen under det tredje. Delfiner besökte alla tre båtarna men i övrigt hände inget oväntat alls.

När vi närmade oss Orkney och då speciellt Pentland Firth så var vi något försena så vi tvingades vänta i nästan 6 timmar på passande strömmar (strömmarna i Pentland Firth var vid denna tid på sitt maximum om cirka 12 knop från väster mot öster). Sådana strömmar och dessutom emot vinden gör en passage genom Pentland Firth mycket riskabel för stora fartyg och fullständigt omöjlig och livsfarlig för en mindre båt. Vi hade således bara att snält vänta på att strömmen skulle vända. Under tiden ökade vinden från de cirka 10 (från sydväst) som var utlovat till 22 m/s i byarna vilket gav tidvis riktigt kraftig sjö när den slog emot strömmen även om vi då låg långt utanför de värsta strömområdena.

Klockan 22:30 (svensk tid) lav vi oss på rad vid en waypoint vid inloppet till Pentland Firth och började surfa med med-strömmen och vågorna (som då blir mycket mycket mindre) och gick utmed ön South Ronaldsay som är den sydöstligaste på Orkney (den sista i kedjan som sitter ihop med Churtchils barriärer). Vi valde det sydvästra inloppet till Scapa Flow - för att undvika alla möjligheter till möten med tankfartyg i mörket, regnet och den hårda vinden. Vi var nu alla ganska trötta och hade på VHF:en enats om att gå in till byn Longhope (med en liten liten hamn) på ön Hoy (den sydvästligaste av Orkney öarna) istället för att i mörket fortsätta upp till Stromness.

Klockan 01:30 var vi förtöjda med hjälp av en lokalinvånare på kajen som pratade den absolut mest obegrepliga engelska med orkney-dialekt man kan tänka sig. Det var en total upplevelse att stå på kajen och försöka förstå hans mycket livfulla beskrivning om vad man måste se på Hoy, när puben är öppen och det är djupt nog i hamnen för oss även vid lågvatten.

På morgonen när vi väl träffade hamnkaptenen i Longhope så visade det sig att vi var de första besökarna de hade i hamnen i år och de första svenskarna på väldigt länge. Vatten gick att ordna via dunk från en slang en bit bort på kajen medans el inte fanns. Hamnavgiften var 12 GBP för 4 dygn - mindre gick inte att betala. Trevlig och väl skyddad hamn, trevlig hamnkapten men i övrigt hade hamnen inte så mycket att erbjuda förutom en pub (där besättningarna gjorde slut på lagret av Guiness till bartenderns stora förtret). Hoy är en vacker ö men normalt bättre ifrån andra hamnar om man verkligen skall "göra Hoy".

Vi stannade i Longhope i cirka 1,5 dygn innan vi gick upp de cirka 10 sjömilen till Stromness. Stromness är den näst största staden på Orkney med en nybyggd marina i form av flytbryggor med vatten, el, stängsel, duschar, tvättmaskin och torktumlare. Näst störst är ändock liten. Olika personer gjorde olika saker med Stromness som utgångsplats: Besök på Highland Park whiskey destilleriet, vandring på Hoy till "Old man of Hoy", museumbesök, lekplatsbesök, storhandling, dieselbunkring, dykning på Scapa Flow vraken, diverse mindre reparationer, vandring till Hoy Sound för att titta på 8 knops ström mot 20 m/s vind (fräckt!) och mycket mer.

Vi stannade i Stromness i nära nog exakt 48 timmar och under tiden han Mikal mönstra av. Vi gick med strömmen ut från Stromness och via Hoy Sound ut på Atlanten med kurs mot Stornoway på Lewis, Yttre Hebriderna. Vi gick havsvägen till "Old man of Hoy" - en "rauk" som är närmare 200 meter hög på Hoys västkust.

Resan till Stornoway blev odramatisk med fin segling de första timmarna, sedan lugn motorgång och under natten tråkig motorgång i kort sjö och cirka 12 m/s. Vi körde motor för att hinna fram före kommande kraftiga vindar. Vi angjorde Stornoway vid lågvatten klockan 11 den 15 juni 9 dygn efter att vi lämnade Göteborg. Vi hade avsatt 14 dagar för denna etapp och låg således nu väl före tidplanen.

Med Stornoway som bas så har vi hyrt bil i två dagar och kört på nästan alla vägar som finns på Lewis. Det är en mycket karg ö där de södra delarna känns som svensak fjäll med höga berg, djupa dalar och fjällsjöar. Den norra delen är nästan helt platt men lika karg. Sevärdheter i form av ett "micro" Stonhange, en rätt välbevarad broach (gammal järnålders försvarsanläggning), Blackhouses, stora fyrar, vacker utsikt och en kyrka från 1528 är något av det vi han med att se under bilturerna. I Stornoway har vi gjort staden, provat restauranger, varit på badhuset, gått i slottsparken, sett på fotboll (VM pågår), storhandlat, skickat hem Magnus och Luis, havererat varmvattenberedaren (vi får koka upp vårt diskvatten under resten av semestern) och sålt en bil (via ombud i Sverige - tack far!). I Stornoway fick vi också väldigt bra kontakt med chefen för hamnen, John J Maclennan. John ordnade bra platser i hamnen åt oss (vi var lite för stora för att ligga vid deras pontonbryggor tyvärr), han ordnade vatten och diesel åt oss och svarade på flera navigationsfrågor rörande vattnen kring Lewis. Så långt inget konstigt - bra god service. John öppnade förutom detta upp styrelserummet på hamnkontoret åt oss under sveriges fotbollsmatcher, han guidade en del av oss runt delar av ön i sin bil, han gav nallar till barnen och inte minst så bjöd han oss (alla tre båtarna) på storstilad lunch på hamnkontoret en dag. Fantastisk service! Som ringa tack fick John en SXK-vimpel och ett exemplar av SXK:s naturhamnsbok "Tre veckor i Bohuslän". Han planerar att gå i pension om fyra år och det finns en chans att han tar sin 26 fots segelbåt och seglar österut (mot bland annat Sverige) efter att han har förverkligat sin dröm om att segla runt Irland. Som tack för detta fick vi en hedersplakett från Stornoway Port Authority till båten samt en Stornoway Port Authority slips! Till Stornoway tror jag att vi alla någon gång vill segla tillbaka - även om vädret under den veckan vi var där var uruselt. Regn, grått och trist i tidvis mycket hårda vindar.

I går kom Stina Jansson nerdimpande med flyget i från Sverige, via Glasgow, via en nära döden upplevelse vid start och landning på turen till Lewis. Med henne kom också bättre väder så igår och idag har vi tidvis haft blå himmel mellan regnskurarna, lite mindre regndroppar när det har regnat och lite svagare vindar.

Idag lämnade vi Stornoway och hade en vanlig "dag på jobbet" idag med besök av bland annat havssulor (2 meter i vingspan), lunnefåglar och några delfiner och så klart sälarna inne i Stornoways hamn som har studerat oss hela veckan och undrat när vi skall ge dem fisk som alla fiskebåtarna gör.

Nu ligger vi på svaj på det sydöstra hörnet av Lewis för att tidigt i morgon bitti göra en väderanalys och se om det är möjligt att under eftermiddagen och natten imorgon ligga för ankare på ön Hierta i ö-gruppen St Kilda. St Kilda ligger cirka 50 sjömil rakt västerut i Atlanten och är det överlägset blåsigaste stället i denna del av världen vilket gör det svårbesökt. Öarna är fantastiskt vackra, extremt dramatiska och rymmer ett djurliv som går utanpå det mesta. Väderrapporterna nu ikväll är motsägelsefulla så chansen att vi kommer att gå ut mot St Kilda är just nu 50/50 och om vi kommer dit är det ändå inte säkert att vi kan ankra där på grund av så kallade fallvindar ifrån de 400 meter höga bergen runt viken. St Kilda är en gammal vulkan och viken där man ankrar ligger i vulkanens centrum som är öppen mot havet från nordost till sydost. På St Kilda bodde det människor i över 2000 år fram till 1930 då den övergavs då skillnaderna mellan dem som bodde där och resten av världen blev för stora.

Nu är det sovdags - nytt resebrev kommer om cirka 14 dagar. Då har vi seglat genom Hebriderna (både de yttre och inre) och kommer då att börja vårt besök på Irland.

Om ni svarar på detta mail så gör det då till adressen marina2006@lundgren.nu och utan bifogade filer och utan en massa "medföljande" text ifrån tidigare brev då dessa mail kan komma att hämtas via kortvågsradio som erbjuder en extremt långsam överföringshastighet. Om ni svarar till den adress brevet är skickat ifrån så finns risk att vi aldrig ser svaret. Om ni så önskar får detta resebrev distribueras till andra i både pappers- och elektroniskform.

Lev väl och segla lugnt - det gör vi. Hemma i Sverige är vi igen den 13:e augusti.

Hälsningar Familjen Lundgren ombord på s/y Marina.