Sommaren 2004 seglade vi med familjen, förstärkt med olika vänner och bekanta i olika konstellationer på olika sträckor, rutten Göteborg, Limfjorden, Norge, Shetland, Fair Isle, Orkney, Skottland och hem igen. Totalt var vi borta i sex veckor. Från Norge till Orkney seglade vi en form av löst sammanhållen eskader om totalt 3 båtar inom ramen för Svenska Kryssarklubben där vi var eskaderledare. Totalt seglade vi cirka 1700 M.
Bilderna nedan är bara några av alla bilder som togs...
Familjen från vänster till höger;
Sofia, 4 år
Hanna, 2.5 år
Emelie
För bild på Thomas - se en bit ner på bildrubriken "Capitain".
Vår båt är en Wasa 420. En ganska snabbseglade 42 fots segelbåt utrustad för långfärdssegling.
Turen Göteborg - Limfjorden - Kristansand beskrivs inte ytterligare i detta fotoalbum. Värt att notera är att det hårdaste vädret på hela seglingen hade vi i Limfjorden. Rakt västlig vind 24 m/s. Teakplankorna i peket slogs loss av vågorna inne i Limfjorden.
I Norge besökte vi Kristiansand, Farsund och Egersund. Kristiansand var vi under slutskedet av Quart festivalen 2004 så det var mycket folk i hamnen och på landbacken.
Lindesnes är för många en dröm att passera men samtidigt vågar många inte på grund av alla berättelser om dåligt väder, enorm sjö, ström och annat obehagligt. Denna dag var vinden obefintlig, vågorna obefintliga och strömmen nästan obefintlig. Det enda som saknades var en riktigt blå himmel.
Farsund är en liten by/stad strax väster om Lindesnes. Hamnen är extremt skyddad och Farsund visade sig vara en pärla utan dess like. Bra hamn, nära till allt, ingen hamnavgift, gratis frallor i gästhamnen på morgonen, vackert väder trots nästan storm utanför Lista (ligger bara några sjömil bort) och mycket myckert vackert. Rekommenderas varmt!
Gästhamnen är lite utspridd. Man kan ligga i den södra hamnen och därmed närmre den stora mataffären, man kan ligga i den gamla gästhamnen (i norra hamnen) och därmed vara närmare toaletterna och man kan ligga i den norra hemnen utmed kajpromenaden och därmed ha bara ett stenkast till centrum. Från strandpromenaden är det cirka 200 meter att gå till södra hamnen och mataffären där - toaletterna passerar man på vägen. Vi hittade inga eluttag i den norra hamnen men det var inga problem att hyra ett eluttag av en butiksägare för 20 kronor per dag. Dricksvatten finns på kajen.
Innanför Farsund ligger en fjord väl värd ett besök! Bron som går över inloppet till fjorden har en segelfri höjd om minst 18 meter.
Som sagt innan så är gästhamnen gratis att ligga i. Varje morgon kom denna trevliga dam med gratis frallor och en dagstidning. Dricksvattnet var också gratis liksom toaletterna. Dusch, tvättmaskin och torktumlare kostade dock några kronor.
Vi låg inblåsa i Farsund i 3 dagar. Under tiden gjordes massor av nyttigt arbete på båten. Just på denna bilden monteras mantågsnät. Här skymtar Capitain samt Eva som tillsammans med sin Anders och Stina Jansson var de som seglade med oss från Kristiansand till Inverness.
Sista kvällen i Farsund kom det pirater vattenvägen och härjade i staden. Det var en tradition för att fira något som hände för länge sedan och vi låg så klart på första parkett för att se hela skådespelet med massor av små och stora piratbåtar med kanoner, facklor och värjor.
Efter Farsund rundade vi Lista och gick till Egersund för att vänta in bra väder för överfarten till Shetland. Vi låg cirka 30 timmar i Egersund och bunkrade och fixade det sista på båtarna innan överfarten. Egersund hade mycket av en industrihamn översig men fungerade ändå mycket bra för fritidsbåtar.
Vi lämnade Egersund på kvällen och seglade bidevind under kvällen och en bit in på natten innan vinden vända helt enligt prognosen. Vi slog då och släppte sedan löpande ut på seglena under hela överfarten för att vid angöringen av Shetland segla slör. Distansen över var cirka 240 M och tog 44 timmar. Under andra natten körde vi motor i några timmar för att hålla farten över 4 knop.
Anders posserar då vi lämnar Egersund. Stolt som en upptäcktsresare från forna tider...
Att kunna sova ombord är bland det viktigaste, efter god mat, som krävs för att alla skall trivas. Sådana här enkla slingerkojer är väldigt enkla att tillverka själv och göms lätt under dynan när man vill ha soffan so soffa istället för koj. Slingerkojerna fungerar fantastiskt bra på alla bogar och i alla vindstyrkor.
Som synes sover även barnen i en slingerkoj. Lite extra smal förvisso...t
Det folk mest förundrar sig över var att vi gjorde denna segling med barn ombord. Hur klarade de seglingen? Hur gjorde ni? Hade de inte tråkigt? Hur vågade ni? Många frågor med enkla svar. Barnen klarade seglingen bättre än de vuxna. De sov mer, de åt mer och de lekte mer. Ett barn har inga måsten ombord som en vuxen har. De tittar i böcker, lyssnar på lästa sagor, lyssnar på sagoskivor, spelar spel, leker själva, bygger kojor, styr lite, tittar på film på datorn, bygger lego, sover lite, bakar en kaka, äter, busar med någon vuxen och och och... de hade INTE tråkigt på vägen över nordsjön. Sjösjuka? Nej... vädret var inte så hårt att de blev sjösjuka heller. Vi behövde inte ta till några sjösjukemediciner eller huskurer av något slag.
En bild av Hanna på jakt efter rätt färg till att färgsätta något i målarboken. Observera waxduken som skyddar bordet lite ifrån de vildaste lekarna.
Thomas vid navigationsbordet strax innan en väderrapport kommer över radion.
Mat är lika viktigt som sömn. Man måste ta sig tid att laga god och nyttig mat. Annars blir allt och alla bara trötta, sura och hungriga för att inte tala om sjösjuka och oförsiktiga. Hanna får illustrera detta med en pastasallad med tonfisk, grönsaker och lite ost i framför sig.
Ute på Nordsjön så förekommer det att man siktar tigrar på fördäck, på med flytväst, livsele och snabbt fram och spana. Stina följde med och pekade ut gömslen där tigrarna brukar gömma sig. Denna gång hann de undan... tigrarna alltså.
Halvvägs över nordsjön ser sjökortet ut så här. Plattformar överallt. I praktiken är det inte riktigt så trångt som det ser ut. Som mest såg vi 13 på en gång. Man SKALL hålla ett säkerhetsavstånd på minst 500 meter till alla installationer på Nordsjön. Även till installationer som inte ser ut som plattformar utan som en vanlig båt fick vi lära oss över VHF:en av en tydlig men trevlig norsk kapten som hävdade att hans båt var en installation.
En plattform på lite lagom avstånd. Observera supply fartyget i diset till vänster i bilden.
När man närmar sig land så måste man ju ha en landutkik så vi inte seglar på land... Hanna var dock mer intresserad av kameran än att titta framåt.
Land! Bressay är den första ön man möter om man skall till Lerwick och kommer ifrån Norge. Angöringsfyren står på insidan av ön så skulle man komma hit utan GPS så bör man vara lite försiktig.
Anders studerar Bressay och fyren på Kirkabister Ness börjar synas bakom udden. Härifrån är det bara 2M kvar till hamnen i Lerwick så har man inte redan ropat upp Lerwick Harbour på VHF:en så är det hög tid att göra det nu och rapportera sina intentioner.
Så - välkomna till Shetland. Denna skylt rakt över gatan ifrån hamnen och är bland det första man ser när man har klättrat upp ifrån tidvattenpontonen man förtöjer vid i "The Small Dock" där de flesta fritidsbåtar förtöjer.
Inklarering tror man skall göras när man kommer till ett nytt land - speciellt när man anländer från ett icke EU-land som Norge är. Inklarering gör man i det röda huset i den lila cirkeln. Fast egentligen gör man inte det. De vill inte krångla med sådant utan ser bara till att man ligger bra, betalar hamnavgiften lite i förskott, frågar om man vill ha el och erbjuder en att hyra en nyckel till den lokala båtklubben som erbjuder duschar och tvättmaskiner förutom seglarpub vissa kvällar i veckan. Man får bättre service här om man har pratat med dem på VHF:en innan man angör hamnen!
Vi var här mitt i juli vilket är absolut högsäsong och det fanns gott om platser i hamnen. Alla gästande båtar förtöjer långsidan utmed en pontonbrygga med el och vatten på. Tidvattnet som kan vara så mycket som 2,5 meter behöver man således inte tänka på här. Hamnen är väldigt skyddad för allt utom extremt starka ostliga vindar.
En översiktsbild över Lerwick.
Gågatan och shoppinggatan, lite av en turistfälla, i Lerwick. Den ligger 100 meter ifrån hamnen. På lite längre promenadavstånd både norrut och rakt västerut finns det större shoppingcenter med stora "super markets" där man med fördel bunkrar.
De äldre delarna av Lerwick som klistrar sig utmed vattnet.
En liten översikt över Shetlandsöarna från Muckle Flugga i norr till Sumborghead cirka 60 M söderut. Shetland består av ett 10 tal lite större eller stora öar och ett mycket stort antal mindre öar. Antalet hamnar som kan nyttjas med en fritidsbåt överstig 50 men de allra flesta är så klart mycket små och primitva men ofta väl skyddade. Clyde Crusing Clubs Sailing Directions rekommenderas mycket varmt vid segling på Shetland.
Vad gör man då på Mainland på Shetland? I Lerwick på gångavstånd finns ett gammalt fort med stora kanoner som var roliga att leka på.
Strax väster om Lerwick på stranden till en liten sjö just bredvid ett shoppingcenter ligger en någorlunda välbevarad broch med namnet Clickimin. En broch är en en form av rund borg där man gömde sig och försvarade sig mot inkräktare på järnåldern.
Interiörbilder från brochen Clickimin.
På ön Mouse halvvägs ner till Sumborghead finns en nära nog helt intakt broch. Vi seglade bara förbi den och tog lite kort men det går att ankra i närheten och ta dingen iland för att titta på den. Eller så åker man taxibåt ut till den...
Det går ganska bra med bussförbindelser på Shetland men att hyra bil är att föredra om man vill se mycket på kort tid. Att hyra bilbarnstolar med bilen var inga som helst problem. Det blir lätt kallt i bilen när man kör runt ett tag... orsaken är att man vevar ner vindrutan varje gång man tänker växla. Vänstertrafik! Som tur är så är trafiken på inget sätt intensiv så vänstertrafiken beredde oss inga stora problem.
Jarlshof är en förhistorisk arkeologisk utgrävningsplats på Shetland strax norr om Sumborghead och mycket nära flygplatsen. Lämningar ifrån bronsåldern och fram till 1700-talet finns här. Mycket väl värt ett besök! På denna bilden syns bronsåldersbosättningar.
1700-talshus byggt ovanpå bronsåldersbosättningar.
På Shetland måste man så klart klappa Shetlandsponns. Pass på bara - de vill inte att man slutar klappa och biter gärna en pappa eller två i rumpan om man går därfrån.
Fyren på södra udden av Shetland. Grönt på toppen och brant på sidorna...
Förr i tiden var valfångst en stor industri på Shetland. Detta är en ryggkota ifrån en val som ligger vid parkeringen uppe vid Sumborghead. Här är ett utmärkt ställe att spana ut över havet efter just val som regelbundet passerar den södra udden.
Anders visar hur stor mistluren är...
Runt fyren är klipporna mycket branta...
Som sagt. Här finns dock Lunnefågel (mer om dessa senare) så det är värt att titta överkanten ibland om man inte har anlag för svindel.
Shetland har genomgående en brant kust och ett grönt lätt böljande landskap ovanför klipporna.
Klippor, grönt och blått - sheltand med tre ord
Skall man lägga till ett ord är det får - som finns i massor. Överallt!
Utanför Lerwick (eller någon av det fåtal andra orter som finns) ser det ut så här. Grönt, vita prickar som är får och ett enstaka hus utslängt på sluttningarna här och där.
Träd finns inte - jo, ett fanns visst inte på tomten till prästgården sas det lite skämtsamt. Däremot en hel del små buskar och blmmor.
Efter att bara ha luktat på havsvatten i några dagar så försökte Hanna att innahalera en blomma eller tre. Luktade gott sa hon.
En dubbel sandstrand som förbinder Mainland med en liten ö. Vackert men inte så attraktivt att bada då det sällan blir mer än 14 grader i vattnet.
Samma ställe fast annan vinkel. Man kan nästan tro att det är medelhavet, Thailand eller Västindien man har seglat till. Vattnet är riktigt turkosblått.
På kvällen tog vi bilen så långt västerut man kan komma på Mainland. Tyvärr missade vi solnedgången med en liten stund men det var ändå mäktigt att stå där och titta rakt ut på Atlanten. Någon gång skall det bli segla av där ute... Kortet visar ön Papa Stour som är en ö vi tyvärr inte han besöka denna gången med minst en mycket bra ankarhamn på sydändan som är skyddad för alla vindar i form av en stor lagun. På vägen hit ut fanns det exakt hur mycket kaniner och får på vägen som helst. Att vi inte körde över några kaniner eller krockade med några får är snudd på osannolikt.
Havet är kallt, luften är varm (ganska i alla fall). En liten badpool på fördäck med solvärmt vatten i Lerwicks hamn gjorde att ljudnivån på Marina steg en stund. :)
Ett av skälen vi hade för att segla till Shetland var att få se Lunnefåglar. De är faschinerande! Lunnefåglar visade sig dock vara ganska skygga. I luften höll de sig på långt avstånd eller flög förbi fort. I vattnet höll de sig även då på långt avstånd... här är den första bilden på en Lunnefågel (ni ser väl den svarta pricken i mitten och underkanten av bilden).
Om de inte höll sig på avstånd så dök de, den närmaste han dyka och den andra försvinner om en halv sekund under ytan.
Med teleobjektiv kunde man lura dem lite... ingen bra bild men dock.
Inte heller på land var det så mycket enklare att komma dem nära eller fotografera dem. De älskar branta klippor där människor inte har en chans att ta sig fram.
Med tiden så vande de sig dock vid oss... efter en vecka på Shetland så var vi accepterade och de kunde tänka sig att släppa oss inom 10-15 meter ifrån sig. Vi nöjde oss dock inte med detta...
Men titta - de börjar ju till och med bli nyfikna på oss!
Jorå, snart är vi så nära att de bjuder in oss på te. Lunnefågeln i mitten kommer just ut ifrån boet för att hålla lite koll på vad vi gör.
En riktigt regnig dag kom vi så riktigt nära. Kanske är det så att Lunnefåglar inte gillar att flyga när det regnar? Nu var vi nöjda!
Lunnefåglar är faschinerande av många orsaker - en är deras förmåga att flyga. De har en stor kropp, stora fötter, mycket små vingar och en näbb som gör dem framtunga. De är uppenbarligen mycket bättre på att gräva och simma än flyga. Här kommer en bildsekvens tagen i snabb följd på en landade Lunnefågel. Vi hade fått berättas för oss att Lunnefåglar inte kan landa på vatten (ja, jo... ner kommer de ju alltid så klart). Ryktet sa att de närmar sig vattenytan, fäller ut landningsställen (fötterna) glider ner mot ytan och strax över ytan inser de att de inte kan landa och fäller in vingarna och så plums - ligger de i vattnet och flyter.
Här är Lunnefågeln på väg in för landning - vingarna är ute, fötterna fälls ut.
Lunnefågeln glidflyger snyggt ner mot ytan - skall ryktet visa sig vara sant?
Jorå, Lunnefågeln fäller in vingarna och de sista 10-15 centimetrarna faller den som en sten mot ytan och landar med ett plastk. Ograsiöst men funktionellt! :)
På grund av tidvis mycket tät dimma så låg vi still lite mer än vi hade planerat. Vi besökte Lerwick (ringen i mitten), Yell (norra ringen) samt Sumborghead (södra ringen) med båt. Mainland åkte vi runt på med bil.
Shetland har varit rikare än vad det är idag (ekonomin är idag baserad på oljaterminaler från nodsjön samt turism och säkert lite får). Lite då och då ser man stora ruiner från svunna tiders.
På Yell, i viken Mid Yell Woe, ligger en liten by med en pir. Vid bryggan ligger man skyddat för allt utan tidvatten så man åker upp och ner. I den lilla byn finns en liten affär och en pub. Båda väl värda ett besök!
Även på Yell fastnade vi i dimman. Sikten är runt 20 meter.
Efter Yell gick vi till Lerwick igen och bunkrade lite. Vi fortsatte sedan ner till Sumborghead där det finns en skyddad ankarvik strax norr om fyren. Här finns också en liten brygga man kan förtöja vid men man får flytta på sig när färjan till Fair Isle kommer.
Från bryggan eller sandstranden i viken är det gångavstånd till flygplatsen som syns i bakgrunden på denna bilden. Här kan man lätt byta eller komplettera en del av besättningen om så önskas om de kommer eller skall lämna med flyg.
Efter Sumborghead så bar det av söderut - till Fair Isle. Ett skutt på cirka 25 M.
Fair Isle nästan mitt imellan Shetland och Orkney men hör till Shetland och ser ut som Shetland. Branta kuster, grönt på toppen och väldigt vackert. Ön är 4 km lång och 2 km som bredast. Här bor cirka 70 personer och enorma mängder med fåglar. Hamnen som ligger mitt i den lila ringen är den enda hamnen som finns. All annan form av ankring eller förtöjning avrådes utan extremt god lokalkännedom och mycket stilla väder. Än är till stora delar ett naturreservat.
Strax söder om Sumborghead seglade vi i så kallat race. Alltså vågor som möter ström och skapar ett mycket krabbt hav som är direkt otrevligt att segla i - speciellt i hårt väder. Vågorna blir mycket korta och branta.
När vi var strax utanför hamnen på Fair Isle så fick vi det motsatta förhållandet. Strömmen gick med vågorna och fasten det blåste en 8 m/s så blev havet nästan helt platt. Just när denna bilden togs så satte strömmen oss nästan 4 knop i sidled.
På Fair Isles norra udde finns en typisk brittisk fyr; Enslig, kraftig och vitmålad.
Norr om fyren på en smal klippa fanns en större mistlur på cirka 80 meters höjd över havet. Även på avstånd förstod vi att mistluren var av avsevärd storlek och planer drogs genast upp att besöka den.
Hamnen är enkel att angöra med Clyde Crusing Clubs hamnskisser. I stort siktar man på den stora klippan strax söder om hamnem och finner en enslinje mellan toppen på klippan och nocken på vågbrytaren.
Väl inne i hamnen finns det normalt gott om plats, en modern betongkaj samt en träpir. Båda erbjuder gott om vatten under kölen även vid lågvatten. Ingen service finns i hamnen. Förutom den vackra naturen och sandstranden då...
Ja, nu är vi här. Även Fair Isle var ett av de stora målen på resan och vi blev inte missnöjda! Hit kommer vi att segla tillbaka!
En liten detaljbild över hamnen. Den blåa båten är färjan Good Shepard so går mellan Fair Isle och Shetland några gånger i veckan. Hamnen är skyddad för alla vindar men vid kraftigt sjögång ifrån norr kan det troligen bli ganska stökigt i hamnen. Hamnen har förbättrats kraftigt under slutet av 90-talet med en vågbrytare och betongkaj för de av er som har varit här tidigare eller läst att hamnen är liten eller dålig.
Sälar, sälar och sälar. Vi såg sälar överallt men på Fair Isle blev det extremt. Hamnen kryllade av dem, hamninloppet kryllade av dem, grottorna runt omkring kryllade av dem - här en som låg inne i hamnen och studerade oss i flera timmar på behörigt avstånd för en bra bild tyvärr.
Fair isle är fyllt av grottor och passager man kan köra in i och genom med en jolla vid stilla väder. En kraftig ficklampa och en stor portion sunt förnuft är dock att rekommendera. Att fastna i en grotta med stigande tidvatten eller där vågor bryter in är säkerligen ytterst obehagligt. Vissa grottor visade sig vara fulla med sälar som inte blev helt förtjusta när de fick besök.
Klipporna från Shetland hittar man här också - om möjligt ännu mer dramatiska i dimdiset.
Och den branta kusten har man här också. Det inbjuder inte till att använda häckankaret och förtöja med fören mot klipporna som man gör i Bohuslän mest hela tiden.
Strax söder om hamnen finns en vik som heter South Haven. Vid hård nordling vind kan den som inte vet tro att det är ett smart drag att gå hit och ankra. Det är det inte. Botten består enbart av stora klippblock och ett ankare som släpps ner här kommer sällan upp igen.
Hålen genom berget är närmare 100 meter långa.
Mistluren skulle vi besöka hade vi bestämt. På vägen slog Shetlandsvädret till. Från vackert väder till dimma och ösregn på bara några minuter. Vägen från hamnen till fyren är cirka 4 km och väl värd en promenad - även när det regnar även om en bra regnjacka vore att föredra.
Fyren från landsidan. Den bombades tidvis under 2:a världskriget av tyskarna men de lyckades inte slå ut den helt. Runt fyren går en kraftig mur vilket gör att fyren känns mer som ett fort än en fyr.
Från fyren går denna "gångväg" ut till mistluren. Halvägs ut är klippan nästan helt genomskuren av havet 80 meter ner. Här kröp fyrvaktmästaren ut mitt i vintern förr när det blåste 40 m/s, snöade och var -10 grader kallt för att starta mistluren.
Dimman blev snabbt tätare när vi kom ut till mistluren. Vi var osäkra på om den fortfarande var i drift. Vi vågade därför inte gå så mycket närmare och ännu mindre ställa oss framför den för att fotografera som vi hade tänkt. Oavsett så var det mycket mäktigt att stå här ute. Vi har senare läst på och vet nu att mistluren inte längre används.
De som bor på ön bor främst i huvudorten på ön där kyrkan ligger mitt i huvudorten. Det är inte så trångt mellan husen... kyrkan är huset i mitten på bilden.
Det finns några bilar på ön och uppenbarligen har där i alla fall funnits minst en lastbil. Om den hamnade här av misstag eller med vilje är inte känt.
Entren till några av alla de grottor som finns.
Eva och Anders leker speleologer inne i en av grottorna.
Minst en av grottorna har brutit igenom cirka 100 meter från kusten upp till marknivå. Ett "blue hole" alltså. Långt långt där nere spolade havet fram och tillbaka. Kanske går det att hitta den grottan som leder dit vid nästa besök här.
Efter Fair Isle bar det av till Orkney och Kirkwall. Det är cirka 30 M utomskärs och 30 M inomskärs innan man är framme i hamnen i Kirkwall.
På vägen roade jag mig med att fotografera flygande fåglar. Det är bra med en digitalkamera då... hur många bilder som krävdes för att få dessa bra vill jag inte berätta.
På bilden syns en havssula svepa förbi oss. De är mycket mäktiga och mycket goda flygare! Tyvärr en inte helt vanlig fågel även om vi såg dem på nära håll flera gånger under seglingen.
Måsar fanns det också gott om.
Sture döpte vi en mås till som följde oss en lång bit på vägen. Han flög förbi oss, la sig i vattnet, lät oss segla förbi, sen lyfte han, flög förbi oss, la sig i vattnet... han gjorde så i nästan 1,5 timme innan han tröttnade på oss och drog iväg österut.
Nu närmar vi oss Orkney. Detta är fyren Start Point på Sanday. Öarna är nu låga, platta och sandiga. Det är inte svårt att se att vi har lämnat Shetland.
Nästa ö vi kom nära var Eday - även den platt och låg. Runt uddarna på öarna här kan strömmen vara väldigt kraftig!
Marinan i Kirkwall var helt nybyggd 2004 och inte ens helt färdig. Mycket skyddad och gott om plats jämfört med den gamla hamnen men helt utan scharm. El och vatten fanns på flytbryggorna. Den lokala båtklubben erbjuder duschar, pub och tvättmaskiner för en mycket låg kostnad.
På Orkney växer det palmer. Utan Golfströmmen så hade Orkney inte varit vad det är.
Earls Palace byggdes på tidigt 1600-tal - nu en ruin mitt inne i Kirkwall.
På promenadavstånd strax utanför centrala Kirkwall ligger whiskeydestilleriet Highland Park - det nordligaste av alla whiskeydestillerier. De erbjuder som alla andra en guidad tur mot en liten peng med efterföljande provsmakning och en filmvisning om whiskeyns historia. I butiken går det också att köpa alla sorter och årgångar av Highland Park till ungefär svenska priser.
Runt destilleriet finns det mängder med långa lagerhus - i dessa ligger det tusentals stora fat med whiskey som skall lagras i från 10 år upp till 40 år eller kanske till och med mer... Men kan köpa ett fat och låta det ligga här och lagras.
Stoppet på Orkney blev ganska kort. Vi hade fler ställen vi ville besöka och sämre väder hotade. Distans ner till Inverness som var nästa mål var cirka 120 M. På vägen hade vi så gott som ingen vind alls så motorn fick göra jobbet.
Nästan hela vägen gick vi dessutom i mycket tät dimma. Farvattnen är någorlunda trafikerade och väl besökta av fiskebåtar så radarn blev en kär vänn!
Tids nog så lättade dimman - hastigt som synes.
I Cromarty Firth byggs, renoveras och lagras plattformar. Här syns några av alla de vi såg här. Vissa på mycket nära håll.
Vi är nu inne i Inverness Firth. Trångt, en del båtar runt oss, tidvattnet är på väg ut och det blir grundare och grundare...
DÅ havererar GPS:en. Murphy var med oss även denna gång... Snabbt fram med reserv GPS:en och så anslöts den till datorn och några minuter senare hade vi 110% kontroll på läget igen. Besättningen som skulle mönstra på i Inverness fick med sig en utbytes GPS från Göteborg utan några problem. Tack Raymarine och era återförsäljare för det bemötandet!
Målet med att gå till Inverness var att prova på Caledonian Canal samt att leta efter Nessi på Loch Ness.
Strax öster om Inverness ligger entren till Caledonian Canal. Första slussen, också kallad en sealock, heter Clachnaharry Sealock och har öppet +/- några timmar kring högvatten. Man ropar upp dem på VHF:en en stund innan man är framme för att stämma av att de kan släppa in en.
Vi blev lite imponerade av att de flaggade svenskt bara för att vi kom dit och slussade. Så väl var det inte. Caledonian Canal är vänkanal med Göta Kanal och flaggar därför alltid svenskt.
Efter ytterligare en sluss hamnar man i Seaport Marina i utkanten av centrum av staden Inverness. Hamnen är mycket skyddad, lugn, inhängnad och erbjuder allt man behöver i en hamn. Strax utanför grindarna finns flera stoppa super markets där man kan handla allt och lite till. Alla hamnar i kanalen ligger man gratis i när man väl betalt för att nyttja kanalen. Bilden är tagen två slussar upp ner mot marinan.
Kanalen är mycket lik Göta Kanal. I stort sett samma bredd, samma teknik och samma djup fast i Skottland. Alltså högre berg runt omrking och djupare sjöar på vägen.
Vårt mål var Loch Ness - den största sjön som Caledonian Canal nyttjar. Sjön är cirka 20 M lång, 1 M bred och mycket djup med branta stränder. Att ankra går bara på ett fåtal ställen. 20 meter ifrån land är det oftast över 50 meter djupt och sjön är närmare 250 meter djup på sina ställen.
Vid Stone Point ligger Urquhart Castle. Lokalbefolkningen säger att det är här Nessi oftast visar sig för turister och andra. De flesta kort av Nessi är också tagna härifrån - de är dock alla väldigt suddiga och ger sällan belägg för att Nessi är något sjöodjur. Men vi hade gess oss den på att hitta henne!
Bergen är relativt höga, sidorna branta... vinden blåser normalt med eller emot. Det är svårt att segla halvvind på Loch Ness någon längre tid.
Sofia och Hanna bestämde sig för att gömma sig under filten för att se om Nessi kanske kom fram om hon inte såg dem...
I skymningen började dimman lägga sig....
Vi gav upp för natten och förtöjde i Fort Augustus - hamnen i den västra änden av sjön. Bildtext
Kom inte och säg att det inte ruvar en hel del mystik över Loch Ness.
Men så plötsligt - Nessi! Strax bredvid båten. Hon stannade snällt för att låta sig fotograferas.
Dessutom visade hon upp sin familj - en liten unge.
I Fort Augustus fortsätter Caledonian Canal med en slusstrappa om fyra slussar. Vi vände tillbaka österut här så dessa slussar fick nöja sig med att bli fotograferade på senkvällen.
Mer vacka slussar.
I Fort Augustus ligger det officiella kanalmuset. Gratis och väl värt ett besök.
En översiktsbild över områdena kring Fort Augustus. Skottland i en bild. Sjöar, grönt, berg med endast låga växter på och stora gråa kyrkor. Runt Fort Augustus finns massor av vandringsleder för den som vill röra på benen lite.
Hur långt västerut är vi egentligen... Nästan lika långt västerut som Gibraltar faktiskt. Nu är jorden rund så jämförelsen haltar en del dock.
På väg österut - gennacker på Loch Ness är ju aldrig fel.
Från Inverness till Göteborg är kursen 90 grader och distansen är 520 M.
Vi låg kvar i Inverness i två dagar för att vänta in besättning, bunkra, packa och sjöstuva båten. Väderprognosen när vi gick lämnade såg lovande ut men med risk för ganska svaga vindar.
Vi var nu 7 personer ombord, vi planerade att segla hela sträckan i ett sträck och fyllde båten med mat, frukt och dricka.
Eva och Anders flög hem och tog med sig Emelie, Sofia och Hanna. Kvar stannade Stina och Thomas. På mönstrade Björn, Susanne, Tryggve, Andreas och Karl-Johan. Här lämnar vi om några minuter sealocken och ger oss ut i saltvattnet och tidvattnet.
Vi gick med tidvattnet ut och hade närmare 5 knop medström under Inverness Bridge. För motor loggar vi då närmare 12 knop vilket är trevligt. Ibland åkte dock båten mer åt sidan än framåt när man passerar en strömvirvel vilket gör det hela mer spännande.
Efter en första natt med kuling och ostling vind vilket gav oss kryss och en ganska stökig natt dog vinden sen nästan helt, vår vän dimman kom tillbaka och vinden var sedan stabilt ostlig mellan 2 och 4 m/s i fyra dygn framåt. Den fantastiska seglingen vi hade sett fram emot med loggade distanser om 200 M per dygn för gennacker i den sydvästliga vinden som brukar blåsa i augusti kunde vi bara prata om.
Tryggve plockade upp Makrill på löpande band vilket gjorde att vi nästan inte åt något av all mat vi hade bunkrat.
Stilla på Nordsjön och middag i sittbrunnen.
En morgon kom det delfiner på besök. De är tyvärr svåra att fotografera men en mamma med sin unge fastnader på sensorn.
Liksom en lite större delfin något närmare båten - troligen en hanne. De följde med oss i cirka 15 minuter innan de tröttnade på oss.
Visst är det vackert... Mitt ute på Nordsjön.
Vi passerade flera plattformar på vägen hem. Några av dem har GSM-mast ombord vilket även ger passerande segelbåtar GSM-täckning.
Efter ett stopp i Farsund för att bunkra diesel körde vi motor till Skagen där vi åt en avslutningsmiddag och sen... kom vinden. Vi seglade från Skagen till Göteborg i NV vind.
Hemma igen. Vinga passeras. Marina är åter i Göteborg efter 6 veckor i västerled och en helt fantastisk semester var till ända. Från Inverness till Göteborg tog det inklusive stoppen 140 timmar (nästan 6 dygn).
Vi kommer garanterat att återvända till Shetland och Fair Isle som var resans höjdpunkter!